Jo asså, på vägen hem började jag fundera lite på vad som sker runt om i Sverige. Jag var förbi grundskolan jag gick på förut idag och träffade på mammas guddotter. Började då tänka på hur det var när jag gick i skolan. 

Jag började bli mobbad nån gång i första klass redan, av anledningen att jag var ful. Detta fortsatte i flera år, jag blev slagen, fick ord slängda i ansiktet och var uppriktigt sagt rädd för att gå till skolan redan i andra klass. 

Allt detta var väldigt påfrestande för mig och har än idag satt spår på mig. Man märker det tydligt genom att jag är konflikträdd, tar åt mig och blir ledsen väldigt lätt. Och med detta vill jag inte få fram att det bara var mobbarnas fel.

Som många kanske vet så är det ju oftast så att barn som mobbar andra barn gör det på grund av avundsjuka eller att dem själva inte mår bra. Det är kanske inte så lätt att förstå när man är den som blir mobbad och kanske bara är åtta år. 

Mina tonår har varit dem värsta i mitt liv. Sommaren mellan sexan och sjuan bytte jag stil, tuffade till mig och började leta efter mig själv. Jag kom tillbaka i högstadiet som ett "emo" som alla så fint kallade mig. Jag blev mer mobbad, fick "emofitta" slängt i ansiktet nästan dagligen. Fick även höra att jag var ett "jävla socfall" osv. Jag försökte att inte ta åt mig men när jag kom hem grät jag mig till sömns, somnade med ångest och vaknade med en klump i halsen. 

När jag var tolv började jag skada mig själv, jag ville visa att jag mådde dåligt. Jag var trött på att behöva berätta vad som hände, hur elaka alla var. 

För vet ni varför? Inte en enda jävla lärare på min skola agerade. Vad som än hände så visste dem inte hur dem skulle bete sig, vad dem skulle göra eller säga. Deras agerande blev att ha ett samtal. Med mig, min mamma och dem som mobbat mig plus deras föräldrar. Vad kom vi fram till? Jo att vi var tvugna att bli sams för det var enklast så. Visst det funkade, i en vecka tills dem hade tråkigt och började kalla mig saker igen.

Under högstadietiden var jag i skolan kanske 15% och gjorde knappt något när jag väl var där. Jag tror inte att någon vuxen förstod att jag mådde så dåligt som jag faktiskt gjorde. I samma veva började jag träffa dem vänner jag idag umgås med och började hänga på stan. Där fanns det två tjejer som hatade mig helt utan anledning. Dem sprang efter mig och skrek hora, ringde från dolt och skrek hur äcklig jag var osv. 

Jag tappade helt enkelt hoppet för mänskligheten och slutade därför att berätta vad som hände, jag skadade mig återigen för att slippa all ångest som gjorde så fruktansvärt ont. Det är inte lätt att vara fjorton år och gå med ångest. 

Min räddning var en kurator som började jobba när våran ordinarie vart sjukskriven, Loris heter hon. Antagligen en av dem bästa människorna jag någonsin träffat. Hon förstod mig och dumförklarade mig inte som andra vuxna gjorde. Väldigt många förklarade bara för mig att jag var ung och visste väl ingenting om livet. Hon däremot förstod att det är inte lätt att vara tonåring, det är inte lätt att inte veta vem man själv är. På avslutningen i åttan stod det klart att hon inte skulle jobba kvar längre och det gjorde mig så oerhört ledsen. 

Nian var lite bättre, jag hade satt dem flesta på plats, stängt av och slutat bry mig. Jag gick till skolan som jag skulle, drygade tillbaka om någon sa något elakt och åkte sedan till stan och träffade mina vänner. 

Än idag mår jag egentligen rätt dåligt. Jag vet dock vem jag är, jag kan stå upp för mig själv men har lätt för att umgås med nertryckare och har svårt att inse det. 

Det jag vill få fram med detta är att samhället måste ta tag i mobbning, se över vad som görs och vad som borde göras. Det är inte rätt att lärares enda idéer är att tvinga elever till att bli sams, att låta den mobbade byta skola för att det är "lättast" så. Jag vill ge en fet diss till hur okunniga lärare över lag är när det gäller mobbning. Ska det behövas rastvakter på ett högstadie för att ungdomar inte ska bli misshandlade, bli kallade för hora / bög och känna sig trygga?

Vi alla måste hjälpas åt för att det ska bli bättre, det fungerar inte som det är idag. Ge mer beröm, komplimanger och leenden till folk som verkligen ser ut att behöva det. Den dagen jag får barn kommer jag uppmana mina barn till att vara snälla mot alla och säga till en lärare så fort dem ser att någon råkar illa ut. Visst man kan inte dra jämt med alla men måste man vara elaka för det?

Det är dags att förändra och ja jag vet att mobbning kommer tyvärr alltid finnas men om alla hjälps åt kan det bli betydligt bättre mot vad det är nu. 

Over and out.